Pench: tigerreservatet där Djungelboken utspelar sig
Mitt i Indien ligger en skog som miljontals människor känner till utan att någonsin ha satt sin fot där. Det var i Seonis kullar, i södra delen av delstaten Madhya Pradesh, som Rudyard Kipling lät Djungelboken utspela sig: Mowgli, Baloo, Bagheera och Shere Khan hör alla hemma här, längs floden Pench. Mer än ett sekel efter att boken kom ut skyddar tigerreservatet som bär flodens namn fortfarande berättelsens vargar, tigrar och teakskogar. Och till skillnad från många litterära platser har den här behållit hela sin substans – Pench räknas i dag till de mest givande och samtidigt mest förbisedda safarimålen på den indiska subkontinenten.
Djungelbokens verkliga skog
När Djungelboken gavs ut 1894 förlade Kipling uttryckligen sina berättelser till Seeonee-kullarna i centrala Indien. Det märkliga är att författaren, som föddes i Bombay och präglades djupt av sina indiska år, enligt den gängse uppfattningen aldrig besökte just den här delen av landet. I stället arbetade han utifrån skildringar av brittiska naturforskare och tjänstemän som under artonhundratalet hade rest genom det centralindiska höglandet och noggrant beskrivit dess raviner, vargflockar och vattenhål som krymper i sommarhettan. Även Mowgli har verkliga rötter: vid den tiden cirkulerade åtskilliga berättelser i Indien om barn som påstods ha vuxit upp bland vargar, historier som fascinerade den europeiska publiken och som flöt rakt in i gestalten av människovalpen. På plats vårdar man arvet med stolthet. En del av skyddsområdet på Madhya Pradesh-sidan bär Mowglis namn, och vargpojken från Seoni dyker upp på väggmålningar, skyltar och souvenirer vid parkens grindar.
Floden Pench och två delstater
Floden som gett reservatet dess namn rinner i stora drag från norr till söder genom skyddsområdet innan den fyller den stora reservoar som skapats av Totladoh-dammen. En detalj många besökare missar är att Pench ligger på gränsen mellan två delstater. Den större och mer kända delen hör till Madhya Pradesh och sträcker sig över distrikten Seoni och Chhindwara, medan Maharashtra i söder förvaltar en egen del med egen nationalpark, egna buffertzoner och egna grindar. I praktiken innebär det två skilda vägar in i samma ekosystem, med olika regler, olika boenden och ofta märkbart olika besökstryck. Ekologiskt är det floden som styr allt. Under torrperioden krymper den till ett pärlband av pölar, och kring dem samlas parkens liv: stora hjordar av axishjort, langurer i strandträden och, med lite tålamod, även de stora rovdjuren. Mellan mars och juni avgörs nästan varje safaritur nere vid vattnet.
Teakskog med ovanligt fri sikt
Pench skyddar en sydlig tropisk torrskog där teak är det dominerande trädslaget, uppblandat med arter som mahua, vars köttiga blommor samlas in av byborna och äts med samma entusiasm av läppbjörnar och hjortar. Jämfört med de höga, täta salskogarna i vissa andra indiska reservat är skogen här påfallande öppen, uppbruten av gräsklädda gläntor och gamla åkrar som återgått till ängsmark. För den som vill se djur är det en avgörande fördel: siktlinjerna är långa, ljuset silar generöst genom trädkronorna och djuren går ofta att betrakta i lugn och ro i stället för att skymta bakom en vägg av blad. Landskapet byter dessutom skepnad med årstiderna. Efter monsunen dryper skogen av mättad grönska; i slutet av vintern fäller teakträden sina enorma blad, som prasslar som papper; och i majvärmen skiftar allt i blekt guld och grått – som av en händelse precis när vattenhålen är som mest välbesökta och sikten som allra bäst.
Collarwali och tigrarna framför kameran
Inget enskilt djur har format Penchs moderna rykte mer än en tigerhona som alla kallade Collarwali, hon med halsbandet, eftersom hon var den första tigerhonan i reservatet som försågs med radiosändare. Under sitt långa liv födde hon upp ett osedvanligt stort antal ungar i många kullar – en modersgärning som ytterst få vilda tigerhonor någonsin har kommit i närheten av. När hon dog 2022 sörjdes hon långt utanför parkens gränser, och hennes avkomlingar håller än i dag revir i de här skogarna. Penchs tigrar hade redan innan dess nått en global publik: BBC-serien Tiger: Spy in the Jungle, med David Attenborough som berättare, spelades in här med kameror förklädda till stenar och stockar, ibland burna av tränade elefanter, och följde en kull tigerungar ända fram till självständigheten. Det är inte många reservat som kan säga att deras djur är kända vid namn på andra kontinenter.
Vildhundar, björnar och ett rikt fågelliv
Tigern toppar affischen, men Penchs verkliga styrka är bredden i rollistan. Reservatet räknas som en av Indiens bättre platser för att få se dhole, den rostroda asiatiska vildhunden som jagar i samspelta flockar, håller kontakten med visslande läten och vid behov kan mota bort en tiger från dess byte. Leoparderna klarar sig bra, framför allt längs parkens stenigare utkanter, och läppbjörnar strövar genom mahualundarna på jakt efter nedfallna blommor och termiter. Gaurer, Asiens väldiga vildoxar, betar i gläntorna, medan sambarhjort, axishjort, nilgau och vildsvin ser till att rovdjuren har mat på bordet. Fågelskådare får också sitt: flera hundra arter har noterats i området. Dammen och floden lockar storkar, skarvar och kungsfiskare, vintern för med sig flyttfåglar norrifrån, och när den lysande färggranna bengalpittan anländer strax före monsunen är det en årligen återkommande höjdpunkt i guidernas kalender. Till och med en tur helt utan kattdjur känns sällan tom här – något som långt ifrån alla tigerreservat kan skryta med. Den som håller ögonen öppna kommer nästan alltid hem med en lång artlista, från schakalen i vägkanten till fiskgjusen över reservoaren.
Stjärnhimmel utan ljusföroreningar
På senare tid har Pench lagt en oväntad merit till sin lista: Maharashtra-delen av reservatet har erkänts som Indiens första mörkerhimmelspark, en utmärkelse som belönar den nästan totala frånvaron av artificiellt ljus över buffertlandskapet. Lodger och skogsmyndigheten har gjort en hel upplevelse av saken, med stjärnskådningskvällar i buffertzonerna där Vintergatan spänner sig över samma teaksilhuetter som leoparderna smyger bakom om dagen. För resenärer som brukar gå och lägga sig tidigt mellan safariturerna är en timme under den himlen ett helt annat sätt att uppleva djungeln – och en påminnelse om att naturskydd inte tar slut vid trädtopparna.
Praktiska råd inför besöket
Reservatet håller öppet för besökare ungefär från oktober till juni, medan kärnzonerna är stängda under monsunmånaderna. På Madhya Pradesh-sidan är Turia den mest populära grinden med det största utbudet av boenden, medan Karmajhiri och Jamtara erbjuder lugnare vägar in i samma skog; på Maharashtra-sidan leder bland annat grinden vid Sillari in i den södra delen. Att ta sig hit är ovanligt enkelt med centralindiska mått: miljonstaden Nagpur, med välfungerande flygförbindelser, ligger bara omkring två timmars bilväg från de viktigaste grindarna. Safariturerna görs i öppna terrängbilar i två dagliga pass, tidig morgon och sen eftermiddag, alltid med en obligatorisk lokal guide ombord. Vintermorgnarna kan vara förvånansvärt kalla, så packa varma lager; från april stiger hettan snabbt, men i samma takt förbättras chanserna till fina observationer vid vattnet. Tillstånden är begränsade till antalet och tar slut kring helger och lov, så boka safariplatserna i god tid.
På kartan
Pench är bara en punkt i det täta nätverket av centralindiska reservat: Kanha, Tadoba och Satpura ligger alla nära nog för att vävas ihop till en längre resa genom Kiplings Indien. För att se exakt var reservatet ligger längs gränsen mellan Madhya Pradesh och Maharashtra, hur grindarna förhåller sig till Nagpur och vilka parker som passar ihop på en och samma resa, öppna den interaktiva kartan och börja rita din egen rutt genom landskapen som gav världen Djungelboken.