Hwange nationalpark: elefanternas rike i Zimbabwes vilda västra hörn
Gryningen i juni kan vara bitande kall i västra Zimbabwe, och vid ett vattenhål långt ute på Kalaharisanden hörs bara ett envist, taktfast dunkande: pumpen som lyfter grundvatten upp i den grunda dammen. Utan det ljudet skulle Hwange nationalpark, landets största skyddade område med ungefär 14 600 kvadratkilometer, stå i det närmaste tomt under torrtiden. Nu är det i stället tvärtom. Kring de pumpade vattenhålen samlas en av Afrikas största elefantpopulationer, bufflar i hjordar på flera hundra djur och, om man har turen på sin sida, en flock afrikanska vildhundar - de målade vargarna - på väg ut på jakt genom teakskogen.
Zimbabwes största nationalpark
Hwange breder ut sig i landets nordvästra hörn, ända bort mot gränsen till Botswana, i ett landskap där Kalahariöknens djupa sandlager möter höglandets lövskogar. I söder och väster bär sanden öppna gräsmarker med spridda palmer och akacior; i norr och öster växer täta bestånd av zambeziteak och mopane på bördigare jordar. Just denna mosaik av miljöer är förklaringen till parkens artrikedom, och den gör också att en resa genom Hwange känns som en resa genom flera olika landskap. Parken ingår i dag i det väldiga gränsöverskridande naturvårdsområdet Kavango-Zambezi, som binder samman vildmarkerna i Zimbabwe, Botswana och grannländerna och låter elefanter och andra djur vandra över enorma avstånd. Avstånden märks även för besökaren: från Victoriafallen i norr når man parken på några timmars bilfärd, och järnvägen mellan Bulawayo och fallen löper längs dess nordöstra kant. Många resenärer kombinerar därför de två - först fallens dån och dimma, sedan Hwanges tysta vidder - och får på så vis uppleva två helt olika sidor av Zimbabwe under en och samma resa.
Från jaktreservat till nationalpark
Området avsattes som viltreservat i slutet av 1920-talet och fick status som nationalpark 1961. Namnet kommer från en lokal hövding, Hwange; under kolonialtiden kallades reservatet Wankie. Marken ansågs på den tiden i stort sett värdelös - för sandig för åkerbruk, för torr för boskap - och det var paradoxalt nog denna brist på ekonomiskt värde som räddade vildmarken åt eftervärlden. Reservatets förste viltvårdare, Ted Davison, kom att prägla parken i årtionden. Han insåg tidigt dess ödesfråga: när regntidens naturliga vattensamlingar torkade ut skulle djuren antingen vandra bort eller gå under. Hans svar blev att borra brunnar och pumpa upp grundvatten i konstgjorda vattenhål, en lösning som än i dag utgör själva ryggraden i hela ekosystemet och som gör Hwange till ett av världens tydligaste exempel på hur tätt vildmark och mänsklig omsorg kan vävas samman.
Vatten ur borrhål
Hwanges avgörande egenhet är hydrologisk. Regnen, som normalt faller från november till mars eller april, sjunker snabbt ner genom den porösa sanden i stället för att samlas i floder, och genom parkens kärna rinner inget permanent vattendrag. Under torrtiden kommer därför nästan allt öppet vatten från pumpar - förr dieseldrivna eller kopplade till vindsnurror, i dag allt oftare soldrivna - som sköts av parkförvaltningen och privata naturvårdsorganisationer. För besökaren formar detta hela safariupplevelsen. I Hwange jagar man inte djuren över savannen; man väljer ett vattenhål, stänger av motorn och låter djuren komma till en. Under september och oktober kan en enda damm under en eftermiddag ta emot elefanter, giraffer, zebror, kuduantiloper och lejon. Vid Nyamandhlovu nära Main Camp finns en upphöjd plattform där man kan sitta i timmar och se skådespelet utspela sig. Samtidigt är systemet en ständig förpliktelse: slutar pumparna att gå, vacklar hela väven av liv.
Elefanternas rike
Inget djur präglar Hwange som elefanten. Parken hyser en av Afrikas största elefantpopulationer, och under torrtiden räknas djuren i tiotusental när hjordarna rör sig mellan Zimbabwe och grannlandet Botswana. Att se en flock närma sig vattnet i skymningen är parkens signaturupplevelse: matriarken främst, kalvarna tryggt mellan de vuxnas ben, och på de sista metrarna övergår hela gruppen ofta i otålig trav innan snablarna sänks i dammen. Hjord efter hjord avlöser varandra från eftermiddag till långt in på natten. Men överflödet väcker också svåra frågor. Så många elefanter sliter hårt på vegetationen och på just de vattenresurser som lockar dit dem, och samexistensen med byarna längs parkgränsen kräver ständigt arbete. Hwange har därmed blivit en av de platser där södra Afrikas debatt om elefantförvaltning pågår i realtid, mitt framför ögonen på den som tillbringar en dag vid ett vattenhål.
Målade vargar - Afrikas hotade vildhundar
Är elefanterna Hwanges överflöd, så är de afrikanska vildhundarna dess dyrbaraste skatt. Arten, som på grund av sin brokiga päls i gult, svart och vitt allt oftare kallas målad varg, hör till kontinentens mest hotade stora rovdjur; bara några få tusen individer finns kvar i det vilda. Hwange och skogarna runt parken utgör ett av artens viktigaste återstående fästen. Flockarna jagar impalor och kudu genom teakskogen, avverkar väldiga sträckor varje dag och samarbetar med en precision som få rovdjur kan matcha. Nära samhället Dete vid parkens kant arbetar sedan många år organisationen Painted Dog Conservation med att skydda dem: patruller mot tjuvjaktens snaror, ett rehabiliteringscenter för skadade djur och undervisning i traktens skolor. En observation kan aldrig garanteras - vildhundarna är rastlösa nomader - men den som får se en flock hälsa på varandra, samla sig och ge sig ut på jakt har upplevt något av det finaste den afrikanska vildmarken kan erbjuda.
Lejonen och fallet Cecil
Hwanges lejon hamnade i världens blickfång 2015, när en stor, mörkmanad hane vid namn Cecil sköts av en troféjägare sedan han lämnat parkens skyddade mark. Cecil bar ett sändarhalsband från forskningsenheten för viltvård vid universitetet i Oxford, som länge har studerat parkens lejon, och hans död utlöste en global debatt om troféjakt som ännu inte har tystnat. Bortom rubrikerna har forskningen lärt oss mycket om hur lejon använder detta landskap av vattenhål: flockarna förankrar sina revir kring pålitliga dammar, hanarna patrullerar väldiga områden, och parkgränsen förblir den farligaste plats ett Hwangelejon kan beträda. För besökare är chansen att se lejon god i de klassiska safariområdena, och att ligga i tältet och höra hanarna ryta över slätterna om natten är ett minne som består. I parken lever också leopard i de klippigare norra delarna, gepard på de öppna gräsvidderna samt både fläckig hyena och den skygga bruna hyenan, en typisk invånare vid Kalaharis rand.
Sällsynta antiloper och fyrahundra fågelarter
Den som ser bortom de berömda arterna blir rikligt belönad. Ungefär hundra däggdjursarter har noterats i Hwange, och parken räknas som en av Zimbabwes bästa platser för sabelantilop och roanantilop, två av regionens ståtligaste och mest svårsedda gräsätare. Stora buffelhjordar, giraffer, zebror, gnuer och elandantiloper vandrar mellan dammarna, och efter mörkrets inbrott rör sig honungsgrävlingar, öronhundar och piggsvin genom bushen. Fågellivet håller samma klass: omkring fyrahundra arter har registrerats, från Bradfields toko i skogarna till storkar, hägrar och rovfåglar kring regntidens översvämmade dammar. Under den gröna säsongen, ungefär november till april, förvandlas parken till ett blommande, fågelrikt landskap med dramatiska ovädershimlar och betydligt färre bilar - en tid som många fotografer sätter främst, även om djuren då är mer utspridda och svårare att hitta än under torrtidens trängsel vid vattnet.
På kartan
Hwanges verkliga skala förstår man bäst med en blick på kartan. Öppna vår interaktiva karta och se hur parken ligger i västra Zimbabwe, med Victoriafallen i norr, Botswanas gräns i väster och Kalaharis sandvidder under alltihop. Där kan du följa vägarna in mot Main Camp, Sinamatella och Robins Camp, jämföra Hwange med Zambeziregionens övriga parker och nationalreservat, och börja skissa på en resrutt värdig Zimbabwes största och mest myllrande vildmark. Vattenhålen visar vägen - och där vattnet finns, där finns djuren.